S18 Ann och S17 Tjosan

”Ann” och ”Tjosan” på Torsdalens slip strax före sjösättningen.

Ett par granna båtar gledo häromkvällen i den svaga brisen långsamt nedför ån mot Blacken. Det var ”Ann” och ”Tjosan”, amatörbyggda nordiska kryssare, som efter sexton månaders intensivt fritidsarbete gjorde sin jungfruseglats ut till Harklinten för att ingå som ett vackert tillskott i Svearnas flottas. Byggherrar och stolta ägare äro sällskapets sekreterare kontorist Rune Carlsson på Bok-Öberg och dess materialförvaltare vertygsarbetare Elon Ahlin på Bergs bolag.

Typen är ny för våra vatten men under snart femton år prövad, främst av GKSS i Göteborg och i Danmark, där den nordiska ”5 ½ meters kryssaren” blivit mycket populär, lämpad som den är både för långsegling i öppen sjö och för kappsegling. Ritningarna till dessa bägge båtar ha gjorts av Knud Reimers, men för övrigt ha de båda byggmästarna med hjälp av släkt och ett par vänner gjort praktiskt taget allt själva, till och med kölmodellen, som tog halvannan månad att tillverka.
– För egen del kan jag räkna med att båten kostat mig 2.200 arbetstimmar, säger hr Carlsson, sedan han förtöjt båten vid en boj i Mälarbaden efter den första och synnerligen tillfredsställande seglingen. En hel del hjälp har jag naturligtvis haft, främst av min far, Rickard Carlsson på Fil-Öbergs, som varit utomordentligt intresserad, men också och särskilt under konflikten av sällskapets ordförande, Hugo Andersson.

Hela båten visar sig vara ett mästerprov på finsnickeri av det slag, som eskilstunaseglarna specialiserat sig på, där träet behandlats med samma omsorg och samma noggrannhet som stålet vid dagens arbetet i verkstäderna. Inredningen är ytterst bekväm och väl genomtänkt – ”fast efteråt ha vi nog kommit på en del förbättringar”, säger fru Carlsson, när hon visar de fack för porslin, kläder och proviant, som säkert skulle kunna lära moderna arkitekter en hel del.

Masten står på däck, och naturligtvis finns det skotvinschar, för övrigt mycket väl placerade under däck, där de äro lätt åtkomliga utan att vara i vägen. De båda båtbyggarna ha gjort praktiskt taget varje detalj själva, till och med beslagen. Arbetet började den 24 februari 1944, och vid påsk var järnkonstruktionen klar, sedan man hjälpts åt att bulta upp spant. Arbetet har för övrigt i hög grad underlättats av att två båtar byggts samtidigt, och att man därför kunnat hjälpa varandra med mera krävande arbeten. Vid Kristi himmelfärdsdag var man färdig att börja bordläggningen, som tog hela sommaren i anspråk.

Kölmodellen byggdes gemensamt och var ytterst arbetskrävande, då den dels måste vara exakt riktig, dels fullkomligt slät. Beställd på ett varv skulle den kostat 600 kr. – nu stannade det vid materialkostnaderna, 17 kr. Kölen väger netto 1.700 kilo men med blyfickorna för bultarna 1.800 kilo. Hela båten deplacerar i det närmaste tre ton. Den är 10.5 meter lång över allt och 7 meter i vattenlinjen. Största bredd är 2.08. Fribordshöjden på nollspant 600 millimeter och i stäv 820 millimeter. Den mätta segelarean är 34 kvadratmeter, och enligt konstruktören kan den föras orevad upp till minst femton sekundmeters vind.

Det var, som sagt, två båtar, som byggdes. Även Ahlin har haft en del hjälp, först av sin bror och sedan av Bengt Pettersson, som snart själv sträcker kölen till en M 22:a i Torsdalen. Utgifterna för materialkostnader och dylikt beräknas till vardera båten till 5.000 kronor.

– Det är en hel del pengar, säga de båda lyckliga båtbyggarna, men en så’n här båt kostar i detta nu från varv omkring 20.000 kronor. Och vi är nöjda. Båtarna segla härligt och inte en droppe vatten kom in efter sjösättningen. Men så dränktes också borden in med 50 kilo olja!

Och det är inte svårt att förstå belåtenheten, sedan man sett alla finesserna ombord och det utsökt vackra träarbetet. Ann och Tjosan blir en prydnad för Svearnas flotta.

– n.

Källa: Eskilstunakuriren, c:a 1945

Kommentera