av Olof Lalin

Mycket har sagts och skrivits såväl för som emot regelbåtar. För regelbåtar talar ur många synpunkter önskvärdheten av ett mera enhetligt båtmaterial. Mot desamma talar främst svårigheten att i en formel med tillhörande i möjligaste mån begränsade text kunna inrymma de otaliga nyanser i smakriktningar vi seglare nu en gång ha.

Under åren 1940-1950 har ej många regler framkommit, som förmått skänka den av många seglare önskade men utan tvekan svårlösta kompromissen som samtidigt ger ett rikt mått av egenskaperna runda, sjödugliga, vackra och välseglande båtar. I stort sett har de senaste åren var och en så att säga byggt efter egen smak och de riktlinjer man trott skulle ge idealet. Konstruktörerna ha just på grund av avsaknaden av fasta, väl utformade regler och ofta för att inte stöta sig med kunden blivit nödsakade utforma båten efter beställarens-lekmannens direktiv. Här kanske mången invänder att det är väl inget fel att beställaren får båten utformad som han önskar. Nej givetvis inte, men problemet är att verkligen veta vad man får ut av den eller den konstruktionen och vilka egenskaper som vid de flesta seglingstillfällena ge den största behållningen. Det är icke roligt att efter en eller annan sommars segling behöva erkänna, visserligen kanske bara för sig själv (vilket ju är tillräckligt nog) att det hela nog inte blivit vad man hoppats på.

En av de regelbåtar, som av många anses fylla måttet för idealbåten i sin storleksklass är den på västkusten lancerade 5 ½ m. Nordiska Kryssaren. Regeln utformades 1931 av civilingenjör Bertil Bothén. Någon som helst ändring av regeln har under de gångna åren icke ansetts påkallad.

S30 Lalita

5½an i frisk bidevind

Detta samt konstaterandet att de båtar, som byggdes för ca 20 år sedan, väl hävda sig med senaste års moderna konstruktioner är ett gott bevis för regelns goda utformning. Få båtar på 15—20 år i denna storleksklass torde ha ett så gott andrahandsvärde i dag som Nordiska Kryssaren. De båtar, som byggts efter regeln ha visat goda sjöegenskaper vilka speciellt uppmärksammades vid GKSS jubileumsregatta 1935 då seglingar gingo utanför Marstrand i mycket hårt väder och grov sjö.

Båttypen har gjort sig uppskattad som rymlig och styv långfärdsbåt, där man med långfärd menar de seglingar en familj vanligtvis gör under 3-4 veckors semester utmed våra kuster.

Som lättseglad och snabb weekendbåt skänker Nordiska Kryssaren stor tillfredsställelse åt den som sätter värde på finsegling.

Nordiska Kryssaren mäts efter formeln (L+Vs)/2,5=5,5.

L är längden i ett plan 0,09 m över vattenlinjen (KVL) med tillägg för girthdifferensen vid mätplanets förliga ände och ⅓ av girthdifferensen vid dess aktre ände. För undvikande av överdrifter är längden i mätplanet effektivt begränsad mellan 7,30—7,60 m. Eventuell oavsiktligt överstigande straffas med 3 ggr skillnaden, som lägges till längden. Vid underskridande göres inget avdrag från 7,30 m.

En spantruta enl. ingenjör Iversens konstruktion.

En spantruta enl. ingenjör Iversens konstruktion.

Genom mätningsregelns väl avvägda restriktioner får skrovet harmoniska linjer. Längden över allt tillåts exempelvis icke överskrida 1,42 ggr längden i mätplanet.
Bredden i en tvärsektion på 55 % av mätplanets längd, mätt från dess förliga ände, skall vid däck vara minst 2,08 m och i vattenlinjen minst 1,92 m. Av befintliga båtar i klassen har de flesta en bredd av mellan 2,10—2,20 m. Djupgåendet är max. 1,48 m. Medeltalet mellan fribordshöjderna vid mätplanets båda ändar och vid breddmätningssektionen skall vara minst 0,62 m.
Vid högre fribord mäts girthdifferenserna till punkter motsvarande 0,62 m. medelfribord. Fribordshöjden vid mätplanets förliga ändpunkt får ej understiga 0,7 m. Däckets språnglinje skall ha en jämn konkav kurva med minst 1 % pilhöjd av längd över allt. Köllängden i ett horisontalplan 0,75 m. under vattenlinjen (KVL) skall vara minst 41 % av mätplanets längd. Järnkölen får väga lägst 1500 och högst 1700 kg. Dessutom får
bly användas i kölfickor och inombords mellan KVL-S ändpunkter för trimning och där förseglas. Totala vikten av köl och barlast får dock ej överstiga 1800 kg.
S är segelarean och mäts efter internationella R-regelns bestämmelser av 1921. Rigghöjd till skivgatt från däck får vara högst 12 m. Storseglets förlik mäts 0,8 m över däck. Förtriangelns höjd från däck mätt längs mastens förkant högst 8 m.

En 5½a enl. Ingenjör Bothens senaste ritning.

En 5½a enl. Ingenjör Bothens senaste ritning.

Båten skall ha ruff med minimum 2 m. längd. Avståndet från bordläggningens ytterkant till ruffsargen får utefter halva rufflängden ej vara mer än 0,32 m.
Ruffsargens höjd från däck får ej understiga 0,20 m. utefter ⅔ av rufflängden. Ruffens höjd mätt i medelplanet från durk till kajuttakets underkant utefter ⅔ av rufflängden skall vara lägst 1,40 m. Dessa tre mått mätes från ruffens akterkant. Ruffen skall innehålla 2 kojplatser om minst 1,90 m. l. och medelbredd 0,55 m. (De flesta båtarna äro inredda med 4 kojplatser).
Skåp skall finnas om tillsammans minst 0,2 kbm. rymd.
För övrigt har regeln stränga bestämmelser om segel, utrustning, mast och wiredimensioner, scantlings med mera, som avser dels att tillförsäkra båtarna lång livslängd och betryggande byggnadssätt, dels hålla anskaffningskostnaderna nere i görligaste mån, dels också tvinga till ett effektivt utnyttjande av de med tanke på båtens storlek verkligt goda utrymmen, som regelns båtar kan ge.

Källa: Kryssarklubbens årsbok, 1951

Kommentera