Den ”Nordiska kryssareklassen” är ett bevis på det intresse som finnes för åstadkommande av relativt billiga sjögående yachter ungefär i storlek och utrymme mellan 22-an av skärgårdskryssaretyp och den internationella 6-an. Den är framsprungen ur behovet av att få en nordisk klass som ej avser att söka bliva internationell, utan nöjer sig i bästa fall med att samla länderna kring Östersjön, alltså även segelsällskapen i Tyskland, vid dess kuster. Klassen är inriktad på att sålunda betjäna den nationella segelsporten och dess utveckling, vilken nu fordrar billigare båtar med gott utrymme och högt fribord men samtidigt lätt och behändig rigg.

Det har redan för länge sedan påpekats, bl. a. av undertecknad, att den svenska skärgårdskryssarregelns byggnadsbestämmelser för att nu inte tala om dess mätningsinstruktion äro oklara, motsägande och delvis felaktiga, men förslag att med ledning av de erfarenheter som finnas verkställa förbättringar hava hittills lämnats obeaktade. Vederbörande hava ej ens ansett sig böra överväga och undersöka vad som borde ändras utan ha ansett allt vara gott och väl som det var. Men så snart dylika ändringsförslag från bl. a. amerikanskt håll förelågo var man strax villig utan grundligare undersökning att acceptera ändringarna. Svaret på gjorda framställningar från svenskt håll var ungefär följande: Man kan gott vänta till 1931 då skärgårdskryssarregelns revision ändock skall komma upp till avgörande. Ett dylikt svar kan dock inte godtagas, ty redan nu borde man ha klart vad som brister i 1925 års skärgårdskryssarregel. Man borde dessutom ha uppställt och förberett förslag till förbättringar för att icke återigen 1931 upprepa de fel som begåtts vid tidigare ändringar av 1920 års skärgårdskryssarregel, då man så att säga nästan på stående fot godtog ändringar utan att man med ledning av fackmännens på erfarenhet grundade kunskap först hade prövat och undersökt saken.

Skärgårdsktyssartypen hade dock främst bort tjäna den nationella segelsporten samt i möjligaste mån tjäna landets seglares önskemål. Det motstånd som visats t. ex. B 22-an, vilket ju dess bättre på senaste seglardag med förkrossande majoritet bröts, visar till full evidens huru litet den svenska nationella segelsportens önskemål i själva verket beaktats eller ens betydde och det är därför ej att fövåna sig om svenska seglare snart gå sina egna vägar. Om skärgårdskryssarregeln på grund av vederbörandes politik tyvärr förlorat ofantligt i popularitet, för att kanske en dag helt tyna bort, är detta endast ett beklagligt faktum som med bättre förståelse för sakernas verkliga läge hade kunnat förhindras, men som dock numera knappast längre kan repareras.

Man måste vidare anse det vara ett glädjande faktum och bevis på livskraft hos vår segelsport att den nya klassen redan i sommar kommer att existera med c:a 5 båtar, ty härigenom bliva de seglare som icke endast önska kappseglingsbåtar där snabbheten enbart är bestämmande i tillfälle att jämföra de nya båtarna med tidigare typer främst i avseende på utrymme, sjöduglighet och pris. Härvid bör även beaktas att avsikten med de nya båtarna även är den, att regeln i möjligaste mån skall skapa likvärdiga båtar med skydd för dem som bygga att icke nästa år bliva utslagna genom nya extremare och helt överlägsna konstruktioner. De snäva gränser inom vilka konstruktören har att röra sig böra bliva en säkerhetsventil härför, och många anse att båtens värde härigenom bättre bebehålles. Att det finnes de som icke önska bygga till en dylik klass medgives villigt, men man bör ej utestänga de förstnämnda från segelsporten därför att de ej hava råd att betala det nära på dubbla pris som den extrema yachten nu betingar sig så tiptop som den i dag måste utrustas för att ha utsikt stå sig i internationell konkurrens. Vi få aldrig glömma vad vi äro skyldiga den nationella seglingen, som dock idkas av det stora flertalet av ett lands seglare.

G. Estlander


 

Källa: Seglarbladet nr 6 1930. Publicerat med tillstånd av GKSS