[…] Nästa fråga på föredragningslistan var båtkommitterades redogörelse för 5½ meters nordiska kryssareklassen. Innan ordf. överlämnade ordet till ingenjör Lars Lundqvist, som lovat lämna en redogörelse för klassen, ville han för sammanträdet framhålla att detta var utlyst för att styrelsen skulle få tillfälle höra medlemmarnes åsikter om de försöksbåtar man i år byggt i klassen. Det var ingalunda styrelsens mening att söka driva fram klassen och regeln om det visade sig att det icke fanns gehör inom sällskapet, men då sällskapets båtkommitterade hade nedlagt ett omfattande och intresserat arbete på klassen och det vid upprepade tillfällen såsom vid Västsvenska Seglarmötet betonats, att behov av en dylik storleksklass föreligger på västkusten, hade man ansett det lämpligt utlysa detta extra allmänna sammanträde för att få frågan i god tid ventilerad. Ing. Lundqvist framhöll, att av de tre försökskonstruktioner man fått till stånd i år, hade den av Bertil Bothén ritade »Ellida« visat sig vara den bästa friskvindsbåten och f. ö. bäst motsvarat de förväntningar man ställt på klassens båtar, även om de andra konstruktionerna voro bra i lättare vindar. Med anledning av att i synnerhet »Albertina« fått utstå en del kritik såsom varande för vek, hade båtkommitterade helt nyligen företagit en del experiment med inombordsballast och hade visat sig att »Albertina« bliv bättre med 300 kg. ökad ballast. Även »Ellida« hade givetvis med de 300 kg. ökning blivit styvare, och hade man ansett det vara fördelaktigt med en sådan ökning även om det ej vore nödvändigt hos denna. Ingenjör L. redogjorde därefter för vissa smärre ändringsförslag i regeln, som kommitterade hade utarbetat. Det rörde sig framför allt om en ökning av kölvikten till 1,700 kg. med en tolerans av 100 kg. uppåt och nedåt.

Med pappmodeller i naturlig storlek demonstrerades därefter skillnaden i bredd och ruffutrymme mellan den nord. kryssaren »Ellida«, 30-an »Ramona« (1925 års Sk.-regel) och 40-an »Gitana« och väl så bra som på de ruffade 6-orna. Enligt ing. Lundqvists mening vore dock en nordisk kryssare mera lätt att sköta av en ensam person än t. ex. en ruffad 6-a.

Därefter förklarade ordföranden ordet fritt och så började debatten. Först talare var ingenjör Carl Holmström, som ville kritisera regeln och klassen i allmänhet. Enligt hans mening hade man fått en alldeles för dyr klass. Den hade bort göras enklare och billigare. Civilingenjör Bertil Bothén lämnade upplysningen att han kunde åtaga sig leverans av 3 st nordiska kryssare för 6 100 kr. i furu och 6 300 kr. i afrikansk mahogny. Direktör Birger Jonsson gillade ej den nya regeln. Vid västsvenska seglarmötet hade man påstått att det skulle bli idealbåten för västkusten och just den båttyp som vi ville ha. Enligt hr Jonssons uppfattning hade de nu byggda experimentbåtarne icke visat sig bliva detta, och hr J. ansåg dem varken bra eller snabba, och ej heller gjorde de skäl för beteckningen »kryssare«. Hr Jonsson fick emellertid strax svar på tal av ingenjör Lundqvist, som betonade att man måste skilja på de tre kontruktionerna. Därför att man kanke icke lyckats så helt med mera än den ena, nämligen »Ellida«, bör man ej kullkasta en hel regel. Även R-regelns tidigaste båtar voro veka, och nog kunde man få styva båtar även av nordiska ktyssarregeln, särskilt efter den nu av båtkommitterade föreslagna ändringen av regeln. F. ö. kan en konstruktör åstadkomma en vek och dålig båt efter vilken regel som helst. Direktör Jonsson gav sig ändå inte och höll före att regeln skapar alltför lika båtar. Näst entypsbåtar, som är det ondaste av allt ont, komma de stereotypa kappseglingbåtarne, menade dir. Jonsson, Kritiken mot entypsbåtar vill ingenjör Holmström ej vara med på. En billig båt måste bliva en entypsbåt, yttrade denne, och föreslog att man i stället för att skapa en ny regel skulle bygga upp en entypsbåt av »drakens« typ men större. Man kunde rent av begagna sig av »drakens« spantruta, ty »draken«hade enligt ingenjör Holmström visat sig vara en av de bästa båttyper man någonsin haft på Sveriges västkust, ehuru den nog får anses ha litet för stor kölvikt. De nordiska kryssarnes svaghet är att de segla på sin kölvikt under det att exempelvis de 30-or tal. konstruerade för ett 15-tal år sedan hade sin bekanta styvhet på grund av sina breda ändskepp. Direktör Håkan Ekman, som trodde på den nordiska kryssarregeln efter den föreslagna ändringen, undrade om det vore lämligt göra en så pass stor båt som 30-an till entypsbåt. Försöket med »svanorna« på sin tid hade just icke uppmuntrat till ett upprepande.

Ing. Bothén erinrade om att de norska spidsgattrarna, vilka hade nanm om sig som goda friskvindsbåtar, detta oaktat ej hade någon vidare initialstyvhet. Ingenjör Josef Svensson talade varmt för att G. K. S. S. skulle skapa en båtklass något större än 22-an, som vore billigare än 6 à 7,000 kronor. En seglare tillhörande medelklassen, som hade den rätta entusiasmen, kunde nog sträcka sig till 4 000 kronor och något därutöver, men detta byggnadsbelopp borde vara maximum. Talaren ville gärna instämma med ingenjör Holmström om att G. K. S. S. Skulle skapa en större drakklass försedd med ruff. Ingenjör Svensson kunde ej förstå dem, som vill få bort entypsklasserna. Har det väl någonsin funnits båtar, som gjort motsvarande succés på Västkusten som de båda entypsklasserna: drakklassen och pojkbåtsklassen? Direktör Bruno Zachrisson ville gent emot ingenjör Svenssons yttrande genmäla, att man för 4 000 kronor f. n. ej kan få mera än en B 22-a. Direktör Gunnar Carlsson ville emellertid understyrka de av ingenjör Svensson anförda synpunkterna rörande byggnadskostnaden, då det gällde att få fram en bra båt och hoppades därför att diskussionen även skulle ledas in på en ekonomiska sidan av frågan. Efter det att ing. Bror Werner, båtkommitténs ordf., uttalat sin fövåning över den uttalade kritiken mot klassen och framhållit det egendomliga i att en del seglare, som synbarligen ej ämna bygga båtar själva, nu sökte hindra andra från att fullfölja det påbörjade experimentet med den nya klassen, som enligt talarens mening trots allt kanske kommer att visa sig vara lösningen på frågan, lämnade ingenjör Lundqvist å båtkommitterades vägnar en del uppgifter om byggnadspriserna på diverse båttyper. Sedan ingenjör C. H. Peilitz talat mot den nordiska kryssarregeln avslutades den livliga diskussionen, varefter ordföranden framställde propositionen så att de närvarande finge rösta antingen för ett uttalande för regeln med dess av båtkommitterade föreslagna ändringar eller för ett uppdrag till styrelsen att följa frågan om åstadkommande av en klass av den ifrågasatta storleken och därvid söka åstadkomma något som bättre än den nu föreslagna regeln notsvarade vad G. K. S. S. medlemmar önskade. Det sistnamnda förslaget vann vid voteringen stor majoritet.

Ehuru beslut om mönsterfartyg för nästa år enligt stadgarne skall föras å ordinarie höstsammanträdet, hade man uppsatt denna fråga på föredragningslistan för diskussion. På förslag av ingenjör Peilitz beslöt man enhälligt uttala sig för att sällskapet till nästa år skulle bygga 2 drakar i senioravdelningen och 1 pojkbåt i junioravdelningen.

Efter sammanträdet följde gemensam supé samt samkväm. Kapten Sune Tamm höll därvid ett, med talrika skioptikonbilder belyst, föredrag om sin hemsegling San Fransisco-Göteborg med skolskeppet »Abraham Rydberg«. Den intressanta och medryckande skildringen väckte auditoriets stora förtjusning och kapten Tamm blev föremål för mycken hyllning, bl. a. i form av en »västanfläkt«.

 

Källa: Seglarbladet nr 18, 1930