30:A PÅ TAPETEN. Danskarna stödja saken. Estlander ritar.
De svenska seglarna ha åter begåvats med en ny mätningsregel! I Göteborg har man nämligen i samförstånd med danskarna beslutat att fastställa en båttyp, som närmar sig den tidigare diskuterade regel-30:an. Ärendet har avancerat så långt, att danskarna förbundit sig att bygga tre stycken av dessa båtar och komma till Europaveckan i Sandhamn och tävla, om endast en — eller naturligtvis ännu hellre flera — av typen byggas i Sverige.
Uppdraget att rita de danska båtarna har lämnats till arkitekt Estlander, och avsikten är att anmoda ing. Bothén att göra ritningarna för Göteborgsbåten.
Man måste nog betrakta detta beslut som ett ytterligare bevis på svårigheten att i vidare kretsar få skärgårdskryssarregeln av år 1925 populär. Båtarna enligt denna regel ha blivit alltför dyra och icke motsvarat de förväntningar, som man från början trodde sig kunna ställa. Reaktionen visar sig. I 22-kvmetersklassen ser det ut som om B-22:an skulle slå igenom, och länge har man diskuterat en båttyp, som skulle ligga mellan 6:an och 22:an. Den internationella 5:an, som nyligen antagits, visade sig vara alltför liten, då den till sin storlek endast motsvarade den nordiska 22:an. Båtar av sistnämnda klass gå nämligen in i 5-metersklassen. Den nya 30:an är avsedd att bliva en kraftig och billig båt och regeln är starkt restriktiv. Några större utsvävningar från grundtypen äro icke möjliga, då exempelvis minimibredden är fixerad. Längdmätningen sker på samma sätt som på den nordiska 22:an eller m. a. o. i enlighet med den internationella regeln, medan däremot omfångsmåtten i stäv och akter ingå med mindre koefficienter I formeln. Summan av längden, mätt enligt internationell metod, och kvadratfoten ur segelarean skall bliva ett visst angivet värde, varför en ökning av längden medför en stark beskärnlng av segelarean. Denna sistnämnda kommer antagligen att ligga omkring 32 kvm. Priset för den nya 30: an beräknas till c:a 7 000 kronor. Den skall förses med järnköl, medan frihet finnes att utrusta båten med mahognybordläggning.
Initiativet till denna nya båttyp kom från Danmark, och det visade sig, att det danska utkastet till regeln 1 stort sett väl stämde överens med den planerade göteborgska regel-30:an, endast smärre omarbetningar behövde göras och samtidigt en del förenklingar.
*
Det går nu icke ett år utan att åtminstone någon ny regel uppkommer, och man gör sig då osökt den frågan, vad som kan vara orsaken till denna livaktighet!
I stort sett hava vi i vårt land två regler, den internationella och skärgårdskryssarregeln. Den förstnämnda har stått praktiskt taget orubbad, endast vissa riggningsbestämmelser ha tillkommit sedan regeln antogs i sitt nuvarande skick.
Annat är förhållandet med skärgårdskryssarna! Visserligen byggas numera endast dylika i de mindre klasserna, och man har alltså lättare råd att experimentera sig fram till en lämplig båttyp, men icke förty betyder varje bygge ett ingalunda föraktligt kapital, som man helst önskar få tillbaka, om båten skall säljas.
Genom den möjlighet till utveckling av båttypen, som finnes inom skärgårdskryssarklasserna, blir prisfallet för en äldre båt onormalt högt, och genom skapandet av mer entypsartade båtar söker man skydda sig mot detta samtidigt som man vill nedbringa de ursprungliga byggnadskostnaderna. Genom skärgårdskryssarregelns internationalisering inträdde även ett fördyrande moment, då kappseglings trimmen blev ännu mer extrem än om båttypen vore endast nationell.
Det kanske skulle kunna räcka med en internationell regel och att sedan tillse att en nationell regel fastställdes som skapade billiga båtar, möjliga att anskaffa för en bredare publik. Denna sistnämnda klass är säkerligen den betydelsefullaste, då man inom segelidrotten liksom inom all annan idrott strävar efter en allmän god standard hos idrottsutövarna. Låt alltså de internationella seglingarna ske i den internationella regelns klasser och skapa en båttyp för den stora del av vårt folk, som har intresse av segelsporten men till följd av de kostnader, som nu sammanhänga med dess utövande, icke anser sig ha råd idka densamma.
Dessa upprepade försök att skaffa fram en billig och praktisk båt vittna om ett stort allmänt intresse för segelidrotten, varför de ur denna synpunkt böra bedömas såsom varande av glädjande art. Emellertid måste nog snart de olika intressena ena sig, om inte den svenska nationella segelsporten skall bli av helt lokal eller till och med av klubbkaraktär, en utveckling, som verkligen vore att beklaga.