I den fortfarande aktuella frågan hur man till överkomligt pris skall lyckas åstadkomma en kryssare for västkusten gör dr. Einar Ekholm ett vägande inlägg. 5½ m. regeln som utgår 1942 får bilda utgångspunkten.
Jag är icke kapabel att göra en oangriplig analys av alla de omständigheter, som gjort den för ett tiotal år sedan lanserade nordiska kryssaren livsoduglig. Skapad med frisk entusiasm har den efter några av livskraft sprudlande år kommit att föra en tynande tillvaro, och på senare tid har man börjat tala om att låta den i all stillhet saligen avsomna. Utvecklingen kan icke annat än pinsamt beröra den, som en gång lärde sig hålla av de tjusiga båten.
Nog måste väl felet ändå till större delen ligga i att klassen blivit för exklusiv — och dyr. Den skiljer sig i detta avseende alldeles avgjort från den ungefär motsvarade M.30-klassen. En mälartrettia kan ännu mitt under brinnande kris, byggas för 5.500 kr. excl. segel. Att den är en i sitt slag alldeles utomordentlig båt kan jag efter tre somrars erfarenhet fortfarande vitsorda. Dess popularitet framgår enbart av den höga registreringssiffran. Men för den, som seglat i båda klasserna, står det ända klart att nordiska kryssaren har en del fördelar.
Inför den hotande situationen frågar man sig ovillkorligen ännu en gång om det icke vore värt ett försök att på basis av 5 ½ meters klassen bygga upp en entypsklass med bättre livsbetingelser. Visst inser jag att det måste kosta stor självövervinnelse att överge doktrinen ”fri konstruktion”. Men i nuvarande läge lär ingen annan väg vara framkomlig, om man vill behålla en båt av denna typ och storlek. Och att behovet av en sådan föreligger även för västkustens del får kanske anses stå utom diskussion. Ur prestigesynpunkt skadar det inte heller att göteborgsseglingen, efter all utländsk hjälp, själv åstadkommer något i entypsväg.
Anses tanken bärande, har man att överväga och besluta tillvägagångssättet. En enkel lösning voro att, såsom från annat håll redan framhållits, använda ritningarna till en redan byggd och beprövad båt. For egen del skulle jag i så fall önska föreslå G.K.S.S. utlottare 1934, eller ännu hellre Riss II, den för Dir. P. Risberg år 1934 byggda båten, enligt milt förmenande den vackraste, som hittills byggts i klassen. Jag förmodar att äganderätt till konstruktionen skulle kunna förvärvas för den goda sakens skull. Ett annat sätt vore ju att utlysa en konstruktionstävlan, eller att anmoda en göteborgskonstruktör att uppgöra ett förslag. De sista åren ha ju visat vilka förnämliga saker man kan åstadkomma på västkusten. Vissa uppmjukningar i regeln skulle kanske kunna åstadkomma en modernare och ännu vackrare skrovform. Personligen har jag drömt om något mellanting mellan en modern femma och sexa, med härliga höga fribord, kraftigt språng och stringenta linjer, naturligtvis med andra mått på framför allt bredden. Ett sådant fartyg bör ur såväl skönhets- som sjövärdighetssynpunkt bli bättre än de skärgårdskryssarliknande båtar, som klassen hittills frambringat.
Man har talat om att acceptera den av Bjarne Aas för i första hand U.S.A. konstruerade ”International One-design Class” såsom entypsklass även för oss. Ingen kan bestrida att denna båt är något av det vackraste, som skapats i sitt slag. Kommer 5 ½ metersseglaren ombord, konstaterar han emellertid genast att fartyget icke medger en inredning, som motsvarar hans fordringar på utrymme. Kan båten icke framställas billigare än i Norge, före kriget 12.000 kr., måste den redan av den anledningen lämnas ur räkningen. Ritningarna ha dock mycket att ge, om man ämnar sig in på en modifiering av den nuvarande 5 ½ meterstypen. Tanken på ett så vackert skrov, med nordiska kryssarens utrymmen och egenskaper i övrigt, kommer det gärna att vattnas i munnen. Något i den stilen vill jag rösta för.
Hur man nu än bestämmer sig, måste av kostnadsskäl stränga restriktioner införas beträffande material och segel. Vidare torde standardritningar för inredningen böra utarbetas. I sistnämnda hänseende måste jag rekommendera den inredningstyp, som av Upsala Segelsällskap introducerats beträffande mälartrettian. Den har 4 bekväma kojplatser men saknar självlänsande sittbrunn. Man vinner härigenom mycket eljest dött utrymme. Gamle kapten Knut Holm i Gamleby brukade säga, att han fick nya grå hår vid tanke på alla de segelbåtar, han hunnit förstöra med självlänsande sittbrunn. I varje fall fördyrar denna anordning fartyget i onödan. Sak samma gäller en hel del petig inredning, som ofta kan utrensas, utan förfång för nyttan men till stor båtnad för utrymmet. Masten på däck bör också innebära ett framsteg. Jag känner mig övertygad om att allt det arbete och den kärlek, som hittills nedlagts på 5 ½ metersklassen, icke varit förgäves, om man på skisserat sätt vill anpassa sig efter ett nytt läge.
Dr. Einar Ekholm var ägare först till S8 Moana och senare S29 Lindagull. Reds. anm.