Medan nordiska kryssaren så gott som försvunnit från Västkusten, där den en gång i tiden skapades och under flera år bildade en intressant kappseglingsklass, har den i stället accepterats på ostkusten och vid Mälaren, där varje år flera båtar komma till.
En vacker båt.
Den här avbildade 5½ meters yachten äges av sekr. i SS Svearne, Eskilstuna, Rune Carlsson, som egenhändigt byggt den och i varje detalj utfört ett arbete, som gott tål jämförelse med vad som presteras på ett förstklassigt yachtvarv. Konstruktör: Knud H. Reimers.
Det finns flera sätt att segla. Det berättas om gentlemannen, som lät besättningen segla sin stora yawl runt kusten, från hamn till hamn, medan han själv följde den landsvägen med sin bil, gick ombord medan fartyget låg i hamn, åt, drack sin grogg och sov, för att åter bestiga bilen, så snart man lättade ankar. Därifrån finner man alla övergångar till seglaren, som själv bygger sitt fartyg, själv utrustar det på våren och själv lägger upp det på hösten och däremellan seglar och kappseglar av hjärtans lust, vårdande skutan som sitt eget barn.
Det finns också olika sorters segelsällskap. En del begränsa sin uppgift till att någon gång om året hålla ett sammanträde och lika ofta en kappsegling. Möjligen arrangeras även ett båtlotteri, där vinsten så småningom hamnar utom sammanslutningen. På andra håll åter gör sällskapet verkligen något mera för medlemmarna — och dessa något mera för sällskapet.
Den västkustseglare, som råkar göra en rundresa till de mellansvenska segelsällskapen, skall träffa på åtskilliga intressanta företeelser, ja, ganska imponerande ting. Man kan börja i Eskilstuna och uppsöker där lämpligtvis SS Svearne. Detta sällskap har 200 medlemmar, övervägande människor med begränsade ekonomiska resurser. Antalet registrerade båtar är omkring 60, till stor del förnämliga klassbåtar i elegant trim. Detta seglingsintresse är så mycket mera anmärkningsvärt som man har 12 km. till segelbart vatten. Sin sommarhamn har sällskapet vid Mälarbaden, beläget vid fjärden Blacken. Ritningar till skyddad hamn föreligga klara sedan många år, man kriget kom och stoppade hela företaget, då alla förarbeten och statsbidrag redan voro klara. Ute i fjärden har man sin klubbholme med klubbhus. I år har man lyckats köpa ett par nya holmar om 7 1/2 tunnland med präktig naturlig hamn. Här kommer ett nytt klubbhus att uppföras, så snart tiderna medgiva det, naturligtvis av medlemmarna själva. Kappseglingarna bruka ordnas på en 13 dist. min. bana, och då samlas i regel ett 70—80-tal båtar. Redan detta räcker ett gott stycke.
Men nu kommer det mera märkliga. Ett par km. utanför stadens centrum, vid ån, förhyr Svearne av Eskilstuna stad ett tomtområde, där man har sin slip, sin vinteruppläggningsplats och sitt eget yachtvarv.
Uppläggning av exempelvis en nordisk kryssare jämte rigg kostar ägaren kr. 22:50 per vinter, att betala till sällskapet, men arbetet utföres då givetvis av ägaren och hans kamrater. På varvet kan samtidigt amatörbyggas tre yachter. Den maskinella utrustningen består av bandsåg, slip och smärgelställningar, fast borrmaskin, handborrmaskiner, spantpress för bockning av ståilspant, hålpressar och diverse handverktyg. Till varvet betalas under byggnadstiden i hyra kr. 12:50 per månad och yacht, däri inräknat elström till lyse och kraft. Och naturligtvis gör man sitt arbete själv.
Då båten reses brukar någon erfaren medlem hjälpa till, och sedan är det brukligt att man under arbetets gång ger varann ett handtag, då så behöves. I regel börjar man på våren, så att bordläggningen hinner avslutas under den varma årstiden. Årligen byggas minst tre fartyg. I år har tre M 30:or avslutats, och dessutom ha medlemmarna själva byggt sin utlottare för nästa är, en M 22:a (kurs. av red.). F.n. är en M 30:a under bygge och några M 25:or skola påbörjas.
Totala antalet båtar, som amatörbvggts inom sällskapet, torde ligga omkring 130 st. Det är alla slag av skärgårdskryssare, kostrar, kustkryssare och östersjösexor. År 1945 byggdes två nordiska kryssare, av vilka den ena avbildas här.
Den som nu tror att dessa amatörbyggen endast innebära mer eller mindre valhänta försök att skaffa sig ett eget flytetyg med om möjligt någon likhet med en ordentlig båt har tillfälle att snart ändra uppfattning. Här tillåtes inget smäck, endast fint hantverk i varje detalj. När förf. till denna artikel lyfte nå skocken i den avbildade nord. kryssaren fann han ett kölsvin så torrt att det dammade. Ägaren fann det helt naturligt att bordläggningen inte skulle släppa igenom en droppe vatten, så länge båten låg i sjön. T.o.m. riggbeslagen voro hemmagjorda, men ändå eleganta.
Det behöver inte sägas att denna medlemmarnas och sällskapets aktivitet är förklaringen till det smått fantastiska resultatet. En segrlare med handlag kan här framställa sin båt för ¼—⅓ av vad den eljest skulle kosta. Och underhållskostnaderna bli förhållandevis likadana.
Och på samma sätt går det till på flera stallen. I Västerås har SS Aros egna varvslokaler och i t.ex. Strängnäs och Södertälje amatörbygges det av hjärtans lust. Och det kan sannerligen behövas i dessa vargatider, när snart bara den mycket välsituerade har tillfälle skaffa ett hyggligt segelfartyg. De seglarungdomar, som nu växa upp, och som kanske i allt mindre utsträckning kunna lita till penningstarka pappor, behövde tillgång till resurser för amatörbygge på åtskilliga andra håll. Här finnes sannerligen något att ta upp och pröva, även vid saltare vatten än Mälarens.
E.E.
Ovanstående intressanta artikel borde ge en tankeställare, då den än en gång aktualiserar den gamla frågan: varför amatörbyggs det så förtvivlat lite här på kusten nu för tiden? SS Fram är väl det enda sällskap som konsekvent går in för att åtminstone reparera och rusta sin flotta själv.
Största skulden till den ringa privata aktiviteten härvidlag ligger naturligtvis hos lokalsvårigheterna. I en mindre stad med kortare avstånd och i frånvaro av storstadens hetsigare livsrytm äro de naturliga förutsättningarna för en sådan fritidssysselsättning som den ovan skisserade givetvis större.