Av Anders Værnéus (text & foto)

Jag har varit på många klassiska båtar. Kanske flest i Sverige till och med. Många i kanonskick med pedantiska ägare som putsar och fejar på sina skönheter. Men det är inte ofta som båtarna bjuder på en närapå svartvit upplevelse. Som om idag var 1932 då de var nya och orörda. Den nordiska kryssaren Cobra gjorde däremot det. Välkommen ombord!

Den är som en ovårdad urskog. Bryggan vid det anrika segelsällskapet Göta, mitt inne i centrala Stockholm. Stävförtöjda ligger här en flotta av mälarseglare sida vid sida. Enkom segelbåtar. Ett staket av master där ingenting orkar sticka ut ur den ögonbedövande mängden. Allt flyter ihop till en mängd av massor. Njutbart att titta på – javisst- men som ickemedlem har jag aldrig orkat arbeta mig in i mängden för att titta närmare.

Det är lätt att trivas ombord på en båt som är i ett så otroligt fint originalskick som Cobra är.

Till det krävs en ciceron, en guide, en ledsagare. En person som skiljer agnarna från vetet och berättar vad som är bu och vad som är bä. Nu hade jag fått tag i en sådan. Våra vägar strålade samman över en skrapa vi båda saknade. Vi bestämde oss för att göra gemensam sak och under tiden började vi självklart också prata båt. Mattias Gunnrin, som min skrapkamrat hette, berättade försiktigt om sin segelbåt han nu ägt i några år. Om hur den faktiskt var ganska så orörd.

Och nu stod vi här i mastskogen på Göta SS bryggor. Båten vi skulle ut och segla var Mattias nordiska Cobra 5½, en båt som liksom bara funnits. Utan att sticka ut. Utan att seglas sönder. Utan att tidens tand blivit välkommen att stiga ombord. Den har bara seglats i sin ensamhetsklass av ägare som brytt sig hela vägen ut. Idag ligger hon här i mastskogen. Utan att synas. Kamouflerad av sin omgivning.

– Vägen till Cobra har varit ganska så snårig, säger Mattias Gunnrin. Jag har alltid seglat. Men en dag för ett antal år sedan, var jag av en händelse ute på Vikingarnas Segelsällskap på Djurgården i Stockholm. Precis sjösatt låg Rayona, en otroligt vacker A22:a med ett oregon pinedäck som förförde mig totalt. En båt med sådant däck skulle bli min nästa.

Mästerseglare vid rodret

Det blev Tricksonita, en Arvid Laurin-ritad A22:a i slitet skick men utan pinedäck som Mattias föll för. Det blev uppkavlade armar, hårt arbete med en klar målbild att få henne i gott skick till kommande säsong.

– Med hjälp av stöd från SSKF:s renoveringsfond kom Tricksonita i sjön med renoverad botten, nåtade fribord och en totaluppdaterad rigg, säger Mattias.

Lyckan var komplett när två unga men meriterade kappseglare hörde av sig med frågan om de fick segla A22:an vid SM 2008. De hade tidigare seglat med Chadrack, en annan båt ritad av Arvid Laurin.

Med mästerseglaren Jocke Rodebäck vid rodret och Olle Larsson som ytterst kompetent träbåtsgast seglade de mot SM-seglingarna som rookies i detta sammanhang. Tyvärr skadade Olle axeln så att de tvingades byta besättning. Bo Gustavson visade sig vara den ultimata fördäcksgasten och redan samtrimmad med Jocke.

Det är en vacker afton i Stockholms absoluta innerstad. Vindern fyller knappt Cobras segel, men solens varma strålar smeker hennes vita skrovsidor och gör det hela bara så underbart att se.

Dubbel lycka

Det gick bra skulle man kunna säga. Några dagar senare satt trion i sittbrunnen och kramade var sin pokal – lite omtumlade över hur bra det hade gått. Mattias igen:

– Vi vann såväl Tricksonpokalen, Tage Plåtis Minnespris och Debutantpokalen. Det var en märklig känsla att senare i höstmörkret sitta hemma i lägenheten på Söder och titta på ett av Sveriges mest åtråvärda seglartecken som stod hemma i bokhyllan. Vi skulle ju bara försöka segla så bra vi kunde. Tack vare Jocke och Bosse så gick det så bra som det gjorde.

Men längtan efter något större började krypa i kroppen. Tricksonita fick gå vidare till en son till en tidigare ägare och sedan vidare till en skärgärdskryssarälskande tysk, som seglar och vårdar henne väl.

– Siktet var inställt på en skärgårdsfyrtia, säger Mattias. Men det fanns inga bra till salu och så sakteliga började jag få upp ögonen för den ganska så okända klassen Nordisk 5½. Praktiskt nog låg det tre 5½:or på Göta SS. En var ett för stort projekt för mig, en alldeles för fin och en som jag tidigare inte lagt märke till. Men ägaren till den sistnämnda hann flytta henne till Skurusundet innan jag förstod att det var den båten som passade mig. Så den blev borta från klubben i fyra dagar innan jag seglade hem henne igen.

Båten Mattias köpt var alltså Cobra, en Nordisk 5½:a byggd av mästerbåtsbyggaren Hjalmar Johansson på Ängholmens Yachtvarv i Långedrag 1932 efter ritningar av Bertil Bothén. Beställare var Göteborgsdirektören Hjalmar Edwards som behöll henne till 1939 då en havskryssare fick ersätta Cobra vid Edwards brygga. Sedan har ett antal ägare kommit och gått i Cobras historia, men hon har alltid varit en båt som vårdats genom decennierna av ägare som njutit av hennes närvaro i familjen.

– Vad som har gått igen hos hennes ägare, är en makalös kärlek till linolja, säger Mattias. Båten penslades på insidan av skrovet på höstarna varje år för att få tid att krypa in under vinterhalvåret. Resultatet är ett mahognyskrov som är så fett att det är svårt för mig att få färgen att sitta kvar. Varje år är det ett evigt blåsreparerande i friborden. Men båten mår ju utmärkt av det, så jag gör det med glädje.

Orörd ruff

Med Cobra var det inga större jobb som var nödvändiga att göra. Masten fick sig en ordentlig genomgång och uppdatering första vintern. Sedan var det en en lagning i botten och några ribbor i pinedäcket bak som behövde åtgärdas. Det var allt, båten är original så när som på ett av de nedersta borden.

I en kommod finns diskhon dold. Idag adderad med rinnande vatten. En liten men trevlig modernisering.

– Jag gillar Cobra i sitt sköna, lätt patinerade skick, säger Mattias. Nere i ruffen har inget ändrat sig genom åren. Undrar om det till och med kan vara originalfernissan som fortfarande sitter på plats här och var. Funderar ibland på att lacka om, men projektet vill sig liksom inte.

Jag förstår varför. Att kliva ned i Cobras ruffar som att kliva tillbaka till 1930-talet. Här härskar historien. Här sitter fortfarande de gamla ägarnas seglarsjälar och skålar i sofforna. Det underbara lyft-på-skjut-fram-och-drag upp-pentryt med lådor med kostymlåda, islåda och luckor är intakt i all sin finessrikedom.

Undrar hur många besättningsmedlemmar som rättat till frisyren i den lite flagnade spegeln som täcker masten. Här är en plats att bara vara. En unik inredning i ett unikt skick.

Vi lägger loss för att segla en runda i Stockholms innersta stad. När man tittar upp i masten ser man kontrasten, löpande rigg och akterstag av dynema, försegel med kolfibrer och storsegel med utdragen akterrunda. Solen är varm och på nedåtgående. Vinden dör över fjärden med en suck. Av seglatsen blir det bara en tumme. Mattias och Gunnar får till slut lite fart på Cobra så jag kan insupa känslan av att segla en genuint nordisk båt. Ritad och byggd efter allt det som våra farvatten står för.

Källa: Klassiska Båtar nr 4, 2011. Publicerat med tillstånd.

Kommentera