Av Bengt Hunyadi och Curt Gelin. Foto: Curt Gelin

Nordisk Kryssare eller Femochenhalvan, kom till som en motpol till 1930-talets stora klasser Skärgårdskryssarna och R-båtarna, främst Sexorna. Högre fribord, bättre bomöjligheter, rejälare seglingsegenskaper, men billigare att bygga, var ledorden när klassregeln togs fram. 120 exemplar byggdes, Segeljakten ”testade” en av de finaste.

S44 Rarahu

När Nordiska Kryssarregeln skapades i början av 1930-talet, var det på initiativ av några danska seglare, som kontaktade GKSS i ärendet. Västkustseglarna gillade tanken på en båt som var ”präktig och snabb, anpassad till våra vatten” och att båten skulle vara billig, säker och duga för både nöjessegling och kappsegling.

Seglaren Stefan Ivanowski har forskat i tillkomsten för Nordisk kryssare och fann att båten kom till på grund av att danska seglare tyckte att R 6:orna blivit för dyra och tunga, samtidigt som seglare på Västkusten tyckte att skärgårdskryssarna hade blivit för veka och för trånga.

Göteborgskonstruktören

Salongen har sitthöjd på kojerna om man som Rarahus ägare Börje Eriksson sätter ett par kuddar bakom ryggen.

– Men det var när göteborgskonstruktören Bertil Bothén på GKSS årsmöte 1929 presenterade ett förslag till ny mätregel som diskussionerna tog fart. Han utgick från, R-regeln, men angav restriktioner på enbart vattenlinjelängd, överhäng, fribordshöjd, minsta bredd och segelyta, har Stefan berättat i tidningen Nostalgia.

GKSS nappade på idén och gav Gustaf Estlander, Jac M. Iversen och Bertil Bothén i uppdrag att rita en båt att diskutera på nästa årsmöte. Även Johan Anker kom med synpunkter, men man kunde inte enas. Till slut kom danska och svenska seglare överens och en ny klass var född.

Att dessa födslovåndorna inte var helt odramatiska kan man även läsa på Nordiska Kryssarförbundets välmatade hemsida (nordiskkryssare.org) under rubriken historia. De livliga diskussionerna, som föregick klassens bildande refereras i flera artiklar.

Notabelt på de finaste byggena är böjlimmade smäckra kantlister i alm, som kontrasterar flott mot mahognyn.

”Femochenhalva”

Så småningom fastställdes i alla fall en regel, där de huvudsakliga parametrarna var en vattenlinjelängd, som kunde variera mellan 7,30 – 7,60 meter och en segelyta, som kunde variera runt 30 kvadrat. Matematiken skulle sluta på 5½, därav namnet Nordisk Kryssare 5½, ofta kallad ”femochenhalva”.

Masthöjden skulle vara max 12 meter ovanför däck, och förstagets infästning begränsades till max 8 meter ovanför däck. Just denna sista begränsning blev inte så lyckad, och många 5½-or har numera förstagsinfästning högre upp på masten, och längre fram på däck, jämfört med ursprunget.

Uthal à la 1930-tal var en snäckväxel inbyggd i bommen. Veven reglerar bomliket.

Den slutliga skjutsen blev att GKSS valde Nordisk Kryssare 5½ till sin lottbåt 1932. Det bidrog till att klassen blev snabbt populär bland våra konstruktörer och särskilt Bertil Bothén, som var produktiv, med cirka 25 ritningar och Knud H. Reimers. Många av Bothéns båtar byggdes av Bröderna Eriksson i Strängnäs.

Genom åren har det byggts cirka 60 båtar i Sverige och ungefär lika många i Danmark. De flesta av de Nordiska Kryssare som byggdes, seglas fortfarande, det är bara ett fåtal som har förfallit, vilket kan ses som ett bevis på att båtarna uppskattas av sina ägare.

Det finns idag sju Nordiska Kryssare representerade i SYS. Dessa är Ann, Cobra, Ellinor, Minona och Rarahu ritade av Bertil Bothén, samt Intarsia och Lindagull ritade av Knud H Reimers respektive Tore Holm.

De Nordiska Kryssarna har ett litet men livligt eget klassförbund. Hemsidan är läsvärd, man har lagt ner åtskilligt arbete på att spåra de olika båtarna och hålla registret uppdaterat. Se gärna nordiskkryssare.org

Gången är bättre än på en del samtida båtar, här råder påtaglig tyngd i rodret som ger fördelen att rorsman känner hur båten ska styras på alla bogar och i olika vindar.

SYS Bengt Hunyadi har själv ägt en Nordisk Kryssare 5½ några år och kan bara instämma med alla andra nöjda ägare.

– En vacker båt, som är tillräckligt stor för skön och bekväm segling, men tillräckligt liten för att hantera på ett enkelt sätt är Bengts mening och igen när Segeljakten tog ut S44 Rarahu för en sväng.

– Den båt jag hade var nr 14 Embla, konstruerad av Jac M Iversen som ritning nr. 580. Redan första gången jag såg det vackra vita furuskrovet blev jag olyckligt kär. Kärleken var inte helt besvarad, eftersom Embla utgjorde ett seglande renoveringsobjekt och erbjöd en garanterat vattennära upplevelse.

– Det här var i början av mitt träbåtsliv och jag tänkte att lite rostiga järnspant har väl ingen dött av. Snarare skulle det ge mig en chans att lära mig lite om båtrenovering. Vi fick några härliga somrar tillsammans, men så småningom insåg jag att det var ett alldeles för omfattande projekt att ta hand om. Samtidigt restes bestämda krav från min kära hustru om större bekvämlighet ombord.

Sittbrunnen bjuder på relativt långa bänkar, bekväm sarghöjd och smidig passage tack vare skotpålen. Säskilt tjusig är utlagd sarg i aktern.

– Följden blev att en vacker majdag 2012 kom ett par entusiastiska tyska herrar till min hemmahamn i Hässelby för en provsegling. Mälaren och kvällssolen var på sitt bästa humör. De tyska herrarna hade en vurm för livets goda, och snabbt kom det upp portvin och cigarrer ur deras sjöpackning.

Stämningen ökade ytterligare efter en sent intagen traditionell svensk sill med snaps, och affären gjordes upp. Till mitt försvar kan sägas att jag redan innan hade kollat att köparen hade tillgång till träbåtsexpertis. Både hans far och bror var tydligen båtsnickare. Nästa dag följde jag med dem en bit på vägen, och det sista jag såg med vemod i hjärtat, var hur de glatt vinkande puttrade ut från slussen i Södertälje och sakta försvann i riktning söderut.

Genom att vara konstruktionsklass skiljer båtarna sig åt, inte bara i måtten, utan även i proportionerna, ser den som möter femochenhalvor. De kan vara lite lätt knubbiga, eller lite längre och mer av en smekning för ögat. Detta förhållande har som vanligt sin förklaring i att olika konstruktörer hade olika idéer om stil och känsla för linjer.

Vantskruvskydd i rostfritt och i en smäcker dimension är en nyare lyxig lösning. Plattan på däck ökar styrkan i vantinfästningen.


På 1930-talet hade båtbyggarna ett gjuteri och gjöt en skylt som de skruvade fast i båtarna. Den här var bröderna Erikssons varumärke.


Brytblock på skena för spinnakern i förnicklad mässing är en stark finess skapad för att inte behöva skruva beslag på däcket.

Källa: Segeljakten nr 3, 2018. Publicerat med tillstånd av Sail Yacht Society.